Ninas öga

 
Recensioner 2009

 
Wahlberg, Karin: Tröstaren

 

Karin Wahlberg har varit en av de otaliga svenska deckarförfattarna som jag tyckt bäst om - men jag vet knappt varför jag läste klart den här. Det kändes långdraget, händelselöst, tråkigt och gav mig ingenting.

Jag är trött på böcker om småbarnsföräldrars problem faktiskt. Kanske beror det på att jag inte har några själv och börjat förlika mig med att jag nog aldrig kommer att skaffa barn - men det brukar inte störa mig i vanliga fall. Fast det gör det när jag läser Camilla Läckbergs böcker, och nu även Wahlbergs.

Det enda intressanta är inblicken man får i sjukvården, men det behöver man ju inte skriva om i deckarform. För när man läser en deckare förväntar man sig lite mer action och spänning.

Det blir bara en tvåa den här gången. Men jag har inte förlorat hoppet om att det ska vända och bli bättre i nästa bok.

 

Guillou, Jan: Vägen till Jerusalem - Arn #1 (ljudbok)

 

Jag har faktiskt aldrig läst något av Jan Guillou. Försökte med Ondskan men det gick inte alls, så den såg jag som film istället och det var den verkligen värd.

Har inte sett Arn-filmerna eller varit det minsta sugen att se dem eller att läsa böckerna. Men fick för mig att ge det en chans som ljudbok. Det är inte min favoritgenre detta, men det är ju verkligen välskrivet och grundligt researchat så en läsupplevelse blir det helt klart. Tomas Bolme läser jättebra och det var bara under några enstaka och korta passager som jag hade svårt att hålla intresset uppe. Jag kommer absolut att läsa eller lyssna på fortsättningen också.

 

Shriver, Lionel: The Post-Birthday World (Dagen efter)

 

Det tog lång tid att komma in i den här boken, de första kapitlen kändes tröga och det verkade som om uppföljaren till We Need To Talk About Kevin (Vi måste tala om Kevin) skulle bli en besvikelse. Men sedan lossnade det, och trots att det tagit mig en evighet att komma igenom boken pga tidsbrist så var det väl värt mödan. Detta är en solklar fempoängare som jag verkligen rekommenderar alla som är intresserade av vårt mänskliga psyke och problematiken kring våra relationer. 

Lionel Shriver är makalöst bra på att beskriva vårt inre: våra känslor och tankar, och inte minst alla våra mänskliga tillkortakommanden. Det är så ärligt att det tar andan ur en ibland. Precis så var det med hennes förra bok som jag läste för några år sedan och blev helt tagen av. Behöver jag säga att även den fick högsta betyg? Den handlade om Eva vars sjuttonårige son en dag gått till sin skola och skjutit elever och lärare. Medan sonen sitter i fängelse och Evas man har lämnat henne, bestämmer hon sig för att skriva till sin före detta man om Kevin, deras liv och förhållandet i familjen. Hon rannsakar hon sig själv i ett försök att förstå hur det kunde gå så illa. En stark, obehaglig, men mycket viktig bok, idag återigen högaktuell med tanke på morden som just skett i Winnenden i Tyskland.

Men tillbaka till The Post-Birthday World.  Här är huvudpersonen en drygt fyrtioårig amerikansk kvinna, sedan några år tillbaka bosatt i London tillsammans med sin sambo Lawrence som också han är amerikan. Lawrence är specialist på terrorism innan världen (läs: USA) riktigt förstått vad det innebär, anställd på en tankesmedja, medan Irina är frilansande barnbokillustratör. Ramsey, en brittisk professionell snookerspelare, finns i den deras ytliga bekantskapskrets och de brukar alltid gå ut och äta tillsammans på dennes födelsedag. Ett år är Lawrence på tjänsteresa när födelsedagen infaller, och motvilligt går Irina ensam ut och äter med Ramsey - och plötsligt infinner sig en stark attraktion. 

Det är i det ögonblicket som berättelsen delar sig två parallella skeenden, vad jag skulle vilja kalla ett  "Sliding Doors-upplägg".  Hur utvecklar sig Irinas framtida liv om hon väljer att stå emot attraktionen respektive  om hon ger efter för den? Det finns sedan två versioner av varje kapitel: först får vi en version där hon stannat hos Lawrence, sedan versionen där hon lämnat honom för Ramsey - och det är så fascinerande!

Precis som i föregående bok dyker Shriver djupt, djupt ner i sin huvudkaraktärs psyke och dissekerar hennes tankar och känslor in i minsta detalj, (inte minst vad gäller det sexuella, som har en framträdande plats i berättelsen).  Det är skrämmande hög igenkänningsfaktor, åtminstone för mig. Som om hon tjuvläst delar av min dagbok eller kunnat läsa mina tankar.

 

 

Törnblom, Mia: Så dumt! (ljudbok)

 

Mia "Självkänsla nu" Törnblom skriver om sitt liv som narkoman, och vägen till ett drogfritt liv. Nu är hon en föreläsare och författare som inspirerar många människor - bland annat mig - att jobba på att bygga upp sin självkänsla. 

Det här var ännu mer intressant än jag trott! Jag visste inte att det varit så illa ställt med henne, och häpnar över att hon lyckats ta sig tillbaka efter att ha varit kriminell heroinist i så många år. Då menar jag inte "lyckats" i den meningen att hon blivit framgångsrik och känd, för vad jag aldrig har insett tidigare är hur mycket bagage en narkoman släpar med sig från missbruket i form av skuldkänslor, trasiga relationer, vänner som dör av överdoser eller blir mördade eller tar livet av sig, straffregister, och inte minst skulder i pengar. Det måste ha tagit några år till för henne bara att komma på fötter ekonomiskt, när hon väl kommit ut i "verkligheten" - efter behandlingshem, halvvägshus, rum på lägenhetshotell, praktikjobb, osv. Det är nog Inte konstigt att det är så många som får återfall, när de förutom abstinens och beroende måste kämpa med allt det vardagliga plus fördomar från oss andra.

 Mia är uppenbarligen precis så stark som man får intryck av när man ser henne på TV eller läser hennes självkänsla-böcker. Men det viktigaste jag tar med mig efteråt är nog detta att vem som helst kan åka dit, oavsett hur bra förutsättningar man har. Och när man gjort det är beroendet och abstinensen nästan omänskliga krafter som håller en fast och vägrar släppa taget.

Läs den! Eller ännu hellre, lyssna på när hon själv läser.  

 

Le Clézio, Jean-Marie Gustave: Afrikanen: porträtt av en far (ljudbok)

 

Äntligen en nobelpristagare i litteratur som är riktigt riktigt bra, utan att vara vare sig svårforcerad eller tråkig! 

Afrikanen handlar om författarens far, läkaren som under större delen av sitt yrkesliv levde och arbetade i Afrika hos den fattiga befolkningen. Denne läkare älskade Afrika och sitt arbete, men kolonialismens orättvisa tärde på honom och förvandlade honom till en bitter man som hade svårt att anpassa sig till livet efter pensioneringen i den franska staden Nice.

 Trots att Le Clézio beskriver hur han fruktade och hatade sin strikta och auktoritära far under den korta tid i hans barndom då familjen levde i Nigeria tillsammans, har han som vuxen skaffat sig en sådan förståelse att han kan teckna detta ömsinta porträtt av mannen. Det är stort! 

Jag kan inte säkert säga vad det är med boken som gör att jag utan att tveka ger den en femma i betyg, men jag tror att det är den mångfacetterade känsla berättelsen lämnar kvar hos mig. Jag känner så mycket på samma gång: glädje, sorg, vrede, överraskning och indignation, och till sist lycka. Lycka över att man kan beskriva livet på det här sättet.

Det finns ett efterord till boken som beskriver författaren själv och den tid man just fått återgiven med hans egna ord, det är sånt jag gillar eftersom jag ofta blir nyfiken på bakgrundsfakta. Jag lyssnade på Afrikanen som ljudbok, och den är mycket fint läst av Krister Henriksson. Men jag kommer nog att vilja läsa om den så jag räknar med att köpa den i bokform så småningom. Tills vidare har jag istället beställt Öken för att se om jag gillar Le Clézios fiktion lika mycket. Jag är också väldigt nyfiken på både Raga och Allt är vind.

 

 

Fossum, Karin: Brott

 


Fascinerande historia om en 42-årig man som jag tyvärr känner ett visst släktskap med. Tyvärr säger jag, därför att han är en människa som valt att leva ensam, lite vid sidan av samhället, för att slippa besväret med att bry sig om andra människor och belastas med allt det där jobbiga som relationer medför - krav, frustration, ilska, sorg m.m. Alvar Eide är med andra ord lite som jag. (Även om jag inte är sådan hela tiden eller i samma utsträckning.

 

 

     
  © 2007-2012 Nina Svinghammar