Ninas öga

 

 

Recensioner 2008
 
 
Kauppi, Lo: Bergsprängardottern som exploderade

 

Vilket liv hon har levt! Jag är glad att hon kommit på fötter, för att lyckas med det måste ha varit riktigt svårt. Hon skriver väldigt öppet och avslöjande om sin barndom med alkoholiserad pappa och medberoende mamma, och sitt eget narkotikamissbruk som leder till kriminalitet. 

Det jag har lite svårt att smälta är uppgörelsen med behandlingshemmet utanför Umeå som hon hamnar på när hon är nitton. Det känns väldigt ensidigt. Jag vill inte ifrågasätta hennes upplevelser, jag känner bara att det får stå så subjektivt och oemotsagt. Men det är ju hennes berättelse. Om det verkligen gick till så som hon beskriver det är det för jävligt och visar på ett stort misslyckande för svensk missbruksvård. I så fall hoppas jag att Hasselametoden har skrotats för gott, eller åtminstone att den variant som Kauppi utsattes för var en tillfällig extrem avart som inte längre tillämpas.

Boken är hur som helst klart läsvärd, den ger en unik och avskräckande inblick i missbrukandets skitiga värld. Skulle gärna ha sett teaterföreställningen också, med Lo Kauppi själv som ensam skådis.

 

 
Saviano, Roberto: Kärleken är dödens motsats (ljudbok)

 

Uppläst av Bosse Löthén. Text kommer.

 

 
Boye, Karin: Kallocain

 

Jag som alltid trott att detta var en diktsamling, men det visade sig vara något helt annat. Leo Kall, en av medsoldaterna i en framtida värld arbetar i en kemifabrik - liksom alla andra i Kemistaden nummer 4 där han bor. Han uppfinner ett ämne - kallocain - som kan injiceras i en människa så att denne inte kan ljuga.

Intressant ämne i sig, men det känns "gammaldags" och lite mossigt. Det är Leif Pagrotsky som läst in boken, och han gör det inte alls dåligt - men han har heller inte det minsta inspirerande röst. Så tyvärr blev helhetsintrycket ganska torrt och tråkigt. Jag brydde mig inte ens om att spola tillbaka när jag missat ett stycke. I min värld får nog Karin Boye fortsätta att vara poet, och inte prosaist.

 

 
Kuipers, Alice: Livet på en kylskåpsdörr

 

En hel roman som bara består av korta meddelanden på kylskåpsdörren hemma hos den ensamstående heltidsarbetande mamman och hennes femtonåriga dotter Claire. Jag läste boken på en kväll, väldigt lättläst - men jisses vad jag grät på slutet. En lyckad "annorlunda" bok! 

 

 
Larsson, Åsa: Till dess din vrede upphör - Martinsson #4 (ljudbok)

 

Detta är den klart bästa av Åsa Larssons böcker om åklagaren Rebecka Martinsson ! Då tyckte jag ändå bra om både Solstorm och Det blod som spillts, medan Svart stig inte fångade mig på samma sätt.

Jag lyssnade på denna som ljudbok inläst av den suveräna Katarina Ewerlöf, och det gav upplevelsen en extra dimension. Därför rekommenderar jag för ovanlighetens skull att man lyssnar snarare än läser denna.

Larsson låter den drunknade Wilma komma till tals "från andra sidan"; ett grepp som kan bli väldigt fel men här fungerar det jättebra. Ewerlöf återger Wilmas röst med exakt rätt tonfall. Synergieffekt när den är som bäst! Dessutom är det en mycket bra intrig, vilket förstås är det allra viktigaste.

 

 
Tursten, Helene: En man med litet ansikte - Huss #7 (ljudbok)

 

Inläsningen av Magdalena In de Betou är helt okej, men boken är inte en av Turstens bästa. Lite förutsägbar. 

 

 
Holt, Anne: Det som tillhör mig (ljudbok)

 

Torsten Wahlund har läst in denna bok med psykologen Inger Johanne Vik och polisen Ingvar Stubö i huvudrollerna. Tyvärr hade jag jättesvårt att tyda vad uppläsaren sa, så jag fick spola tillbaka hela tiden. 

Några riktiga blundrar retade också gallfeber på mig: man uttalar inte det amerikanska uttrycket awesome som "eivsum" utan [å:sum]! Jisses! Den typen av ljudliga korrekturfel upprör mig om möjligt ännu mer än de numera alltför vanliga skriftliga korrekturfelen.

Synd på en bok som kanske inte varit så dum annars. Men nä, den kändes lite för långsam också. Holt har skrivit mycket bättre än så här.

 

 
Obama, Barack: Min far hade en dröm

 

Mycket intressant memoar, skriven för mer än tio år sedan av den man som nu blivit USA:s förste svarte president. Även om han inte är helsvart; hans mamma var vit amerikan och hans pappa kenyan.

Jag gillade det jag sett av Obama redan innan, men efter läsningen beundrar jag honom storligen. Visserligen är allt politik i USA, men jag tvivlar på att någon tidigare president skulle ha vågat lämna ut sig och sitt liv så här uppriktigt. Det bådar gott att det amerikanska folket valde denne man till sin ledare! 

 

 
Smith, Alexander McCall: 44 Scotland Street

 

Jag har läst en av de omåttligt populära böckerna i McCalls serie om Mme Ramotswa utan att bli särskilt imponerad. Men det här kunde jag ju inte motstå: en bok om människorna i ett vanligt hyreshus i Edinburgh!

Det var inte så tokigt, han har öga för människor och deras vanor och ovanor. Småtrevligt. Jag kan nog tänka mig att läsa fortsättningen om 44 Scotland Streets bofasta. 

 

 
Sebold, Alice: Månvarv (ljudbok)

 

Ojdå. Ja, inte väljer hon lätta ämnen att skriva om, Sebold. Jag är inte säker på vad jag tycker om den här boken. Den har inget skimmer över sig som The Lovely Bones (Flickan från ovan), inte heller slår den mig rakt i solar plexus som Lucky (Efter våldtäkten) gjorde. Kanske beror det på att huvudpersonen är en medelålders kvinna med en åldrad, dement mor vilken på grund av psykisk sjukdom behandlat henne illa under uppväxten. Inte helt lätt för mig att relatera till. Och när huvudpersonen dessutom beter sig väldigt underligt... då är det svårt. 

Samtidigt så kan jag faktiskt förstå en del av det hon gör. Jag kan känna empati, inte med alla val, men med vissa.

Det är välskrivet, men ingen upplyftande läsning precis.

 

 
Selden, Edwards: The Little Book

 

Wien, slutet av 1800-talet. USA 1950-talet. Tidsresande; huvudpersonen bekantar sig med såväl Sigmund Freud som sin egen far innan han ens är född. Förvirrande? You bet! 

 

 
Tursten, Helene: Guldkalven - Huss #5 (ljudbok)

 

Det går väldigt lätt att lyssna på Turstens deckare, som är mycket bra inlästa av Alexandra Rapaport, och redan efter två böcker tycker jag mig "känna" Irene Huss. Jag gillar henne inte alltid, hon är lite för "duktig" på nåt sätt, men böckerna är intelligenta och spännande. Den här är inte lika blodig som Tatuerad torso, utan handlar till stor del om ekonomisk brottslighet och IT-bubblan som sprack i början av 2000-talet. Bokens fiktiva företag Ph.com verkar vara modellerat efter verklighetens Bol.com, och man kan inte låta bli att undra om det verkliga företagets grundare kom undan med lika mycket pengar...

Lite väl komplicerat blir det emellanåt. Trots att jag är ekonom har jag svårt att riktigt förstå hur svindlerierna går till. (Men så har jag heller aldrig varit någon kreativ person, så även om jag ville skulle jag aldrig kunna komma på något smart och olagligt sätt att förskingra pengar - än mindre klara av att genomföra det.)

Vi har faktiskt diskuterat dessa saker på jobbet i dagarna, med anledning av att det nyligen avslöjats att den ekonomiansvarige på ett IT-företag här i stan har förskingrat en enorm summa pengar. På min arbetsplats har vi tack och lov kontrollfunktioner som verkar ha saknats i IT-företaget - men det känns ändå lite olustigt. Och när Helene Tursten tar sig an Ph.com det leder det dessutom till en rad mord och mordförsök, hu!

 

 

 

 

 
Ranelid, Björn: Bär ditt barn som den sista droppen vatten

 

Jag har egentligen aldrig känt någon större lust att läsa en bok av Ranelid, eftersom hans svada när han t ex uttalar sig i TV-program gör mig helt matt. Men så tänkte jag att han kanske inte alls skriver på det viset, och köpte den här boken i pocket, för att ge det en chans.

Det handlar om ett ungdomshem på Österlen, där Acke under ganska många år tagit emot ungdomar som hamnat snett i livet. Några få har han tvingats skicka iväg igen för att de inte skött sig men aldrig tidigare har en tragedi inträffat, som den här sommaren: en granne har blivit knivmördad i sitt hem och i hans krockade stulna bil brinner en av flickorna från hemmet upp medan hennes pojkvän flyger ur bilen och landar flera meter bort. 

Berättelsen är sorglig och grym och berörde mig djupt.. Men dessvärre så skriver Ranelid på ungefär samma pompösa, pladdriga och liksom yviga sätt som han talar. Gång på gång upprepas samma sak, han börjar beskriva något och lämnar det sen för annat men så plötsligt är han tillbaka på samma tråd igen. Det blir tjatigt och läsningen flyter inte på som den ska, vilket irriterar mig oerhört! Och trots att vissa partier är vackra, enkla, tydliga och träffar mitt i prick så förtas intrycket av allt det andra ordbajsandet med obegripliga liknelser och tjat. Spiken i kistan blev att man aldrig får veta vad som verkligen hände.

Det blir en trea för att själva historien är så intressant, annars hade det blivit en tvåa. Nu vet jag att Ranelids författarstil inte är i min smak, och jag tror inte att jag kommer att läsa något mer av honom.

 

 
Lynch, Jim: The Highest Tide (ljudbok)

 

Miles O'Malley är tretton år och bor utanför Washingtons huvudstad Olympia, precis vid Puget Sound. Han läser allt han komma över om marinbiologi och vet redan mer än någon annan om djurlivet i sundet. En tidig morgon när han är ute på en av sina vanliga expeditioner hittar han en jättebläckfisk som spolats upp på land av tidvattnet. Det är en mycket ovanlig upptäckt och han blir eftersökt av både tidnings- och TV-journalister. Men snart ska det visa sig att detta bara är början på kändisskapet för Miles.

Det händer mycket när tidvattnet spolar över stranden den här sommaren, och Miles är en kille med öppna ögon. Samtidigt kämpar han för att hålla ihop sina föräldrars knakande äktenskap , rädda sin före detta barnvakt Angie från självdestruktivitet, och hjälpa sin bästa vän - den synska gamla damen Florence i huset intill - från att tvingas lämna sitt hus och flytta till sjukhem.

Jag trodde väl aldrig att jag skulle kunna uppbåda något intresse för krabbor, musslor, bläckfiskar och andra konstiga havsdjur, vilka den här boken beskriver i oändlighet och detalj, men ändå föll jag pladask för den här boken. Alla dessa otaliga fakta om marinbiologi känns plötsligt som något man självklart behövde veta. Det måste vara sättet de presenteras på, som gör det här tusen gånger mer intressant än någon biologilektion jag haft. Man lär sig massor av fascinerande saker av Miles (ja, eller författaren Jim Lynch då), och man får faktiskt ett annorlunda perspektiv på sitt eget liv som människa.

Sen tror jag i och för sig att en stor anledning till min entusiasm är att uppläsaren är så fantastiskt bra. Han är en (för mig tidigare helt okänd) skådespelare som heter Fisher Stevens, men när man lyssnar känns det verkligen som om det är en trettonårig MIles O'Malley som berättar. Jag får lite samma feel good-känsla som när jag som tonåring brukade kolla på den amerikanska TV-serien om Kevin och hans familj och kompisar... jag har för mig att SvT kallade den Våra bästa år (detta var antagligen innan evighetssåpan Days of our lives hade börjat visas i Sverige för annars är det ju den man tänker på när man hör titeln). Jag minns tyvärr varken originaltiteln eller skådisarnas namn, men härlig var den!

Såvitt jag vet är The Highest Tide inte översatt till svenska, annars skulle jag försöka få varenda tonåring jag känner att läsa den. (I USA har den givits ut både som vuxenroman och ungdomsbok.) Men jag rekommenderar verkligen den som klarar att lyssna på engelska att testa ljudboksformatet, och var beredd med datorn för man måste givetvis surfa runt och leta upp bilder på alla dessa märkliga djur som beskrivs.

 

 
Cornwell, Patricia: At Risk (Farozonen) - Will Garano #1

 

Jag satte igång att läsa ännu en Cornwell direkt efter den femtonde Scarpetta. Detta är den första i en ny serie med kriminalaren Will Garano i huvudrollen.

Det var ganska spännande, och jag föll givetvis direkt för den sympatiske Garano. Han är supersnygg, född av en afroamerikansk pappa och italiensk mamma. Han har dock en mindre sympatisk chef, den narcissistiska Monique Lamont. Hon bossar runt honom så gott hon kan och straffar honom när han inte gör som hon vill. Hon råkar dock själv illa ut och då tycker jag trots allt lite synd om henne - men jag är inte säker på att hon förtjänar någon empati. 

När det gäller själva fallet som ska lösas så gick det lite väl lätt. Det är en ganska kort bok med mycket dialog så helt plötsligt var fallet bara löst. Känner mig lite lurad på konfekten.

Jag ska definitivt läsa nästa bok i serien också, för Garano kan nog bli en intressant figur att följa. Men jag väntar mig inte någon ny Kay Scarpetta. 

 

 
Cornwell, Patricia: Book of the Dead - Scarpetta #15

 

De första nio böckerna om rättsläkaren Kay Scarpetta var något helt enastående, och jag slukade dem och har läst om dem minst en gång efteråt. Jag har läst flera liknande serier av böcker sedan dess, och även om de är bra har ingen kunnat ge mig samma upplevelse som Cornwells hjältinna.

Från den tionde boken började det spåra ur lite, det blev rörigt och saker hände som var lite svåra att smälta. Dels började seriemördarna nästan spårlöst kunna förflytta sig från stat till stat och till och med mellan USA och Europa för att begå sina mordserier, dels ville alla tydligen ha just Scarpetta efter sig - för utan att mördaren lämnat spår till henne eller någon i hennes närhet skulle väl morden knappast ha kopplats till varandra. (Det sägs ju att Cornwell är maniskt noga med att alla detaljer ska vara korrekta, men jag är ändå lite skeptisk till hur snabbt ett mord i Europa i hennes böcker kopplas ihop med ett mord i USA.) Dessutom verkade så gott som alla i höga positioner inom USA:s rättsväsende vara korrupta och vilja få henne eller hennes systerdotter Lucy ur leken.

Men det är klart, om inte allt hade en koppling till Scarpetta skulle det inte bli några böcker, så jag köper det för att få läsa vidare. 

Även denna gång är det till synes oberoende händelser som visar sig ha en och samma hjärna bakom. Den manipulerande Dr Self introducerades väl om jag inte minns fel i någon av de föregående böckerna. Hennes roll i det här fallet är inte riktigt den man från början tror. Jag undrar om hennes karaktär bygger på någon verklig tv-psykolog som Cornwell ogilllar? Synd att man inte hänger med så bra i amerikansk tv, den enda jag kan komma på är Dr Phil men jag tvivlar på att hon anser honom bipolär... Jag tror inte heller att det finns någon verklig känd person som skulle kunna dölja sin bakgrund så grundligt.

 Scarpettas relationer till Pete Marino, Lucy och Benton är minst lika komplicerade som vanligt. Rose har en lite större roll än vanligt, vilket är intressant. Att Marino tycks gå helt överstyr var väl inte oväntat, men Lucy framstår mer och mer som oberäknelig och maktfullkomlig vilket är lite skrämmande när man följt henne sen hon var sju, åtta år i de tidiga böckerna.

Dialogen är som vanligt korthuggen och sparsmakad, så att man måste försöka läsa mellan raderna för att fatta vad det är de är griniga på varann för den här gången. Jag tycker att de blir svårare och svårare att förstå sig på. Det är en minst sagt paranoid bunt människor detta, kanske inte så konstigt med tanke på allt hemskt de är med om, men ärligt talat undrar man varför de hänger kvar vid varann och kräver absolut lojalitet sinsemellan, när de aldrig tycks vara förmögna att lita på varann.

Det stora problemet med de senaste böckerna har kanske varit att det är så många trådar som hänger löst när boken slutar. Riktigt så illa är det inte när Book of the Dead. Däremot känner jag mig osäker på vad som hänt mellan förra boken och denna. Uppenbarligen flyttar hela gänget hur lätt som helst från den enda staten till den andra och etablerar sig, det känns lite som om man blir utestängd från den biten. När tog de beslutet, varför just dit, vem flyttade först..?

Hur som helst, den här boken får en stark trea i betyg för det var ändå ett kärt återseende av Scarpetta - det är drygt två år sen jag läste den förra boken - och fallet med the Sandman och Dr Self var fascinerande. Jag hade dock föredragit att Scarpetta fått konfronteras öga mot öga med the Sandman, istället för att hans historia rullas upp för läsaren parallellt med mordfallen. Nu har man fått veta saker av den där "allvetande berättaren", som alltså Scarpetta inte kan veta. Eller är hon så smart att hon redan på egen hand pusslat ihop hans historia?

Såna där frågor irriterar mig alltid. Men kanske får vi veta det i nästa bok, den sextonde i serien, som ska utkomma i USA i december 2008. Den har titeln Scarpetta - undrar månne om det innebär att det är den sista? Det vore sorgligt, men kanske lika bra. Jag läste på Cornwells hemsida att vi kan förvänta oss att någon från det förflutna dyker upp... får jag gissa på varulven från Black Notice och The Last Precinct? För han kom väl undan om jag inte minns fel. Och hur var det med hon Gretchen någonting som Lucy var ihop med innan det uppdagades att hon var i maskopi med en seriemördare jag inte längre minns namnet på -  dog hon verkligen i den där helikopterkraschen? De flesta mördare i Cornwells böcker tycks ju ha övernaturliga talanger, så vem vet.

 

 
Walters, Minette:  Kameleontens skugga

 

Londonpolisen letar efter förövaren till tre mord, som tycks ha ett samband eftersom samtliga offer var medelålders eller äldre homosexuella män som slagits ihjäl i hemmet med ett trubbigt föremål.

 Den unge löjtnant Charles Acland vaknar upp på ett sjukhus i Birmingham efter att hans militärfordon sprängts under ett uppdrag i Irak. Han är svårt brännskadad och trots flera omfattande hudtransplantationer är hans ena ansiktshalva så kraftigt deformerad att han kallar sig själv för monster. Han har minnesförlust och svår migrän och uppträder aggressivt mot kvinnor och i synnerhet mot sin mamma och sin före detta fästmö. När han får lämna sjukhuset flyttar han till London, vilket oroar hans psykiatriker som ger sin vän och kollega Susan i uppdrag att hålla ett öga på honom. Snart hamnar Acland i polisens blickfång och frågan är om de tre morden kan ha något samband med Aclands minnesluckor. Det är tur för honom att vare sig Susan eller den lesbiska kroppsbyggande läkaren Jackson släpper honom helt vind för våg, trots att han är nog så svår att ha att göra med. 

 Det här var en helt okej bok ,men jag tycker inte att den tillhör Walters bästa. Hon skildrar visserligen PTS (post-traumatiskt stress-symptom) väl, men jag har lite svårt att köpa att en intelligent man och kompetent militär skulle ha blivit så traumatiserad av vad han utsatts för att han inte samarbetar med polisen istället för att krångla till det så för sig. Men det är klart, Walters har säkert sin vana trogen gjort ordentlig research, så jag kan ha fel. Det blir godkänt, en trea.

 

 
Lindblom, Sisela: De skamlösa

 

Det blev lite uppståndelse kring den här boken när den kom, den ska tydligen handla om hur ytligt vårt samhälle är idag. Och visst gör den väl det, men det är en massa annat konstigt trams i den också och för mig känns den bara väldigt splittrad. Jag kan inte för mitt liv begripa vad författaren vill säga. 

Jag tycker att boken känns hafsigt skriven och jag blir aldrig riktigt engagerad i någon av de självupptagna karaktärerna - förutom möjligen den snart åttioåriga konstnären Evy och hennes älskare från ungdomen. Lite ironiskt, att de intressanta personerna inte är de unga glamourösa utan de åldrade. Eller så är det just det som Sisela Lindblom vill förmedla. Men då frågar jag mig varför kändisskvallertidningar är det enda folk verkar läsa nuförtiden, och varför Paris Hilton, Britney Spears och deras gelikar har blivit någon slags superstjärnor?

Det är kanske jag som har blivit gammal - en yngre läsare kanske tycker att Natta, Tito och Erik är intressanta. 

Jag har läst en bok av författaren förut - Jägarinna - och det var mycket bättre, läs den istället. 

 

 
Proulx, Annie: Brokeback Mountain (ljudbok)

 

Lite tunn historia, men å jag kan verkligen förstå att detta blev en stor film. Miljöbeskrivningarna är fantastiska, man längtar verkligen till Montana. Kärlekshistorien är också intensiv - och sorglig. Man önskar att Ennis... men herregud, hur lätt kan det ha varit? Jag är övertygad om att människor gör den här sortens fega val varje dag. Campbell Scott är mycket bra som uppläsare, behaglig röst.

Jag måste nog se filmen också, en vacker dag.

 

 
McCullough, Colleen: Morden i Holloman

 

Den här australiensiska damen skrev Törnfåglarna, som jag inte läst men känner till genom den fantastiska TV-serien i början av åttiotalet med Richard Chamberlain och Rachel Ward i huvudrollerna. Den var definitivt en av mina ungdomsårs största TV-upplevelse vid sidan av Shogun, Nord och syd, och Mistrals dotter.

Jag minns att jag efteråt läste någon av McCulloughs andra romaner, men jag har inga anteckningar om det kvar så jag vet inte vilken det var (Jim?) eller om jag ens tog mig igenom den. Den satte i vilket fall inga spår.

Eftersom jag har svårt att låta bli kriminalromaner verkade det dock lockande när hon nu gett sig på den genren, så jag skaffade mig denna bok.

Under första tredjedelen av läsningen undrade jag lite uppgivet varför i hela friden en etablerad författare som hon skulle ge sig på att skriva deckare om hon inte kunde göra det lite mer originellt. Visserligen var huvudpersonen polisen Carmine sympatisk, men de döda flickorna staplades liksom på varann och de misstänktas liv vändes ut och in på, utan att det verkade som om polisen kom ett enda steg närmare att avslöja mördaren. Det verkade också helt otroligt att han kunde utföra sina brott så fullkomligt spårlöst - detta utspelar sig trots allt 1965 och inte i dagens depraverade samhälle när man kan få tag i all tänkbar information på internet och allt går att köpa utan frågor bara man kan betala. 

Men jag hade fel: jag räknade ut McCullough för tidigt. Det kan tyckas lite tradigt i början men vad hon gör är att presentera en lång rad intressanta personporträtt, varav de flesta efterhand visar sig ha ett eller annat skelett i garderoben. Det finns många tänkbara förövare, samtidigt som alla tycks ha alibi under brottstillfällena. Carmine är inte någon sådan där tröttsam übermensch som liksom bara drar de rätta slutsatserna utan att man hänger med. Istället halkar han in på rätt spår av en tillfällighet, men det beror förstås på hans envishet och önskan att fånga mördaren.

När jag läst klart är jag storligen imponerad, och faktiskt lite chockad. Jag sträckläste slutet, trots att det blir lite långdraget innan den sista överraskningen serveras. Sedan läste jag om sista kapitlet en gång till, långsammare. Det är fortfarande osannolikt att mördaren kunde härja ostört så länge, och det finns saker som inte hänger ihop med polisens slutsatser vilket Carmine borde ha insett men det verkar alla glömma bort - sånt irriterar mig som vanligt. Jag vet inte om jag riktigt förstår hur allt hänger ihop, det finns detaljer som verkar konstiga.

Men det är ändå ett formidabelt slut, för att använda ett av McCulloughs egna ord. Jag skulle gärna gå in mer på vad som jag inte fattar, men det går inte utan att avslöja för mycket och jag vill inte förstöra läsupplevelsen för någon annan. 

Synd är att den svenska titeln är så fånig - inte ett dugg inspirerande, till skillnad från originaltiteln som är On, off. Å andra sidan undrade jag genom hela läsningen varifrån originaltiteln kom, för det visar sig inte förrän i sista kapitlet och är därför lite långsökt. Kanske säljer den ändå bättre med mord i titeln.

Jag funderar nästan på att ge den här boken en femma i betyg. Men det var trögt i början, så det får nog bli en stark fyra. Läs, rys och häpna inför ondskan som lurar i Holloman! Eller vänta på filmen, för jag kan inte tänka mig annat än att det blir en så småningom. Det blir något i stil med När lammen tystnar, eller Seven. 

På, av.

 

 
Loe, Erlend: Doppler (ljudbok)

 

Mitt första möte med Loe, eftersom humoristiska böcker sällan går hem hos mig: jag var skeptisk. Men det här var ju jättebra! Andreas Doppler, en norrman i sina bästa år, cyklar omkull och inser plötsligt att han inte tycker om människor och sitt liv med jobb, fru och två barn. Så han flyttar helt sonika ut i skogen, där han bosätter sig i ett tält tillsammans med älgkalven Bongo, och idkar byteshandel och stöld för att överleva. Han gör några oväntade bekantskaper och kämpar för att få behålla sin lilla skogsplätt för sig själv. Originellt! Och roligt.

Nu var detta en ljudbok och det var dessutom den fantastiske Lennart Jähkel som läste, så det var väl nästan en given hit. Men cynismen och ironin, eller kanske snarare sarkasmen, föll mig helt klart på läppen - så jag ska nog testa att läsa någon annan av Loes böcker för att se om det funkar även utan Jähkels intonation.

 

 
Jörgensdotter, Anna:  Änglarnas syster

 

Sonja, 16 år. Storebror dog för sex år sedan och föräldrarna skildes. Hon hittade en lila glitterhatt i hans rum och den har hon sedan dess vägrat ta av sig, vilket är mycket provocerande för vissa av hennes lärare. De tidigare kompisarna fryser ut henne. Allt hon har är en sjukskriven, storrökande grå mamma och den äldre pojkvännen Nicko som absolut inte får veta hur hon har det i plugget.

Men Bella gör inträde i Nickos liv och allt blir fel. Kanske kan kvinnan i lägenheten ovanför, Katrina som flytt från Albanien, bli den vän som Sonja så väl behöver? Om hon bara vågade ta kontakt. 

Det här är som en ungdomsbok fast ändå vuxenbok. Något mitt emellan, mycket tankar och angst men samtidigt så finns det något brinnande, starkt i kärnan. Boken har ett eget soundtrack, på en cd-skiva som sitter längst bak. Inte direkt min musikstil, förutom ett par låtar: Such a common bird ( Wendy McNeill) och den störtsköna Dance with me med MJM Propaganda.

 

 
Tursten, Helene: Tatuerad torso - Huss #3 (ljudbok)

 

Jag har av någon anledning inte läst någon av Turstens deckare med polisen Irene Huss tidigare, trots att jag stått i bokhandeln och tittat på dem. Mest beror det nog på att jag ville börja med den första och det har aldrig varit den som jag sett. Nu blev det den tredje boken jag började med, eftersom den finns i Storytels utbud av ljudböcker man kan lyssna på i mobiltelefonen (via programmet Bokilur).

Irene Huss känns som en helt okej huvudperson, och även om jag blev lite snopen i slutet så var vägen fram dit väldigt spännande. Boken utspelar sig i Göteborg och Köpenhamn och en varning är på sin plats för att den innehåller detaljerade beskrivningar av splatter - mord med mycket blod. 

Jag kommer definivit att läsa mer Tursten - eller se filmerna kanske, med Angela Kovacs i rollen som Irene.

 

 

 
  Mina, Denise: The Last Breath - Paddy Meehan #3

 

Denna tredje boken i serien om Glasgow-journalisten Paddy Meehan känns till en början lite långsammare än de tidigare. Men den får upp farten och spänningen., och den är minst lika smart som de tidigare. Mina lyckas som vanligt krypa under skinnet på mig med sin enkla, raka prosa, och helt plötsligt känner jag hur det sticker i ögonen och jag snyftar. För det är så mycket råa känslor hon förmedlar, genom Paddy förstås men också genom Callum Ogilvy - barnmördaren från förra boken som nu blir frigiven efter tio år i fängelse.

Paddy måste förutom Callum även handskas med mordet på hennes vän och f.d. pojkvän, journalisten Terry. Han lämnar sina papper och sitt föräldrahem i Ayrshire till Paddy, och hon inser snart att mordet har något att göra med den fotobok han jobbar med - och det finns kopplingar till Nordirland och IRA. Snart är det inte bara hon själv som svävar i livsfara, utan även hennes son Pete. Med sin vanliga otyglade aggressivitet ger sig Paddy hals över huvud in i lejonkulan.

Jag känner mig inte helt nöjd med slutet eftersom det är många frågor som lämnas utan svar. Men det ska ju bli fler böcker i serien, så nu väntar jag otåligt på nästa. Denise Mina är helt enkelt en förbannat bra författare.

 

 
     
  McDermid, Val:  Beneath the Bleeding - Hill/Jordan #5


Av någon anledning har jag inte kommit åt att läsa den fjärde boken i serien om rättspsykologen Tony Hill och poliskommissarien Carol Jordan. Nu gick jag direkt på femte, och jag inser att jag har missat en del (även om jag tror att jag har sett det TV-avsnitt som bygger på fjärde boken).

Jag gillar hur som helst den här boken lika mycket som de tidigare, jag ledsnar aldrig på spelet mellan Tony och Carol. Och de närmar sig varann, sakta men säkert, så jag tror nog att ett romantiskt förhållande dem emellan kanske inte är helt uteslutet ändå.

 

 
     
  Alvtegen, Karin: Skugga


Ganska bra men trögare än t ex Svek. Läsvärd främst på grund av diskussionerna om vad som gör en människa god respektive ond.

 
     
  Pessl, Marisha:  Special Topics in Calamity Physics (Fördjupade studier

i katastroffysik)

Jag köpte den här boken vid ett ad hoc-besök på Pocket Shop, enbart för att den hade ett så vackert omslag och fantasieggande titel. Det visade sig vara en ganska bra bok om den intelligenta Blues sista år i high school.

Hon har levt ett kringflackande liv med sin pappa universitetsprofessorn, sällan längre än en termin per bostadsort. Hennes mamma är död, och hon hinner aldrig rota sig och skaffa kompisar, vilket förstås har gjort henne till en självständig och egensinnig tjej.

 Men nu ska de stanna ett helt år på samma ställe, och då behöver Blue plötsligt lära sig hur man skaffar vänner. Eller umgänge i alla fall, något som läraren Hannah erbjuder henne. Men så hittar Blue Hannah död under en campingresa med gänget "the Bluebloods" och hela hennes liv börjar falla sönder. Hon köper inte polisens slutsats att det skulle vara självmord, "the Bluebloods" verkar tro att det är hon som dödat Hannah eller drivit henne att hänga sig, och hon måste på egen hand ta reda på sanningen. Var Hannah själv en av de "försvunna barnen" som hon verkar varit besatt av? Och vem behövde se henne död?

Det blir inte riktigt mystiskt och spännande förrän mot slutet och det är en ganska lång bok - men om man som jag gillar böcker som är späckade med litterära referenser och kufiska fakta, då rekommenderar jag denna. Jag är också svag för den här typen av high school eller collegeböcker, om unga människors upplevelser på väg in i vuxenlivet.

Special Topics är en debutbok, så Pessl har förhoppningsvis många fler historier att berätta - för skriva kan hon verkligen.

 

 
     
  Koppel, Hans: Vi i villa

Pseudonym (nej, jag har inte listat ut vem han är) ironiserar över svenssonlivet med fru, barn, bra jobb och villa i Stockholmsförort. Berättelsen har nog sina poänger, men eftersom jag själv befinner mig långt från scenen är nog mina flin mer av typen "haha, lagom åt er lyckliga jävlar", bottnat i illa dold avundsjuka, än av läsglädje. Eller nåt. 

 

 
     
  Bond, Mary: Absolutely Love
 

Charmig romantisk bok, riktig feel-good-roman. Överraskande bra!

 

 
     
     
  © 2008-2012 Nina Svinghammar